Sent omsider står jag vid ödenas berg. Runtomkring som ovädersmoln skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur, svartvingade, fosforögda. Stannar jag? Går jag? Vägen ligger mörk. Stannar jag fredlig här vid foten av berget, då rör mig ingen. Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften, själv blott ett vilset öga. Men går jag, går jag, då vet …
